Ensam hemma
Kanske inte det bästa att skolka så här på första dagen av skola efter 2 veckor, men ser jag en chans så tar jag den. Jag hatar att det har blivit så här. Det har gått tillbax till att jag är den snälla tysta flickan som sitter ensam med C. Allting hade blivit så mycket bättre, jag var, och är, inte lika blyg längre och jag hde många nya vänner och även fast många av dom slutade i nian så tyckte jag att det inte gjorde nåt för jag trodde att dom som var kvar var mina vänner, men tydligen inte. Jag bryr mig inte längre, vill hon inte va med mig så vill jag absolut inte va med henne, men det jobbiga är att hon påverkar alla andra. Om jag sätter mig för och snacka med dom så pratar hon över mig eller visar nåt för dom sitter brevid, så att jag inte kan se. Eller så blir det "kom tjejer, vi går" och eftersom jag inte tillhör "tjejer" så betyder det att jag ska sitta ensam kvar.
Jag hatar sån här utfrysning men jag vill inte konfrontera henne för hon älskar att bli kallad bitch och bete sig som en och om jag säger att jag inte gillar hur hon är mot mig så kommer hon att vara stolt över det. Trust me, jag känner henne. Vi är 17 år men dom har blivit fjortisar nu när dom gamla fjortisarna har slutat. Visst är det bra att dom vågar ta plats och säga sin åsikt, det är allas rätt, men dom har ingen rätt att behandla mig så som dom gör. Men jag har ju iaf C, så jag är aldrig ensam, men jag vill inte behöva va rädd för att hon är sjuk, för om hon är sjuk har jag ingen att va med och att vara ensam i skolan är det hemskaste som finns, det sitter kvar sen barndommen. Jag vågar inte prata med nån ny längre för jag e rädd att jag inte är rolig eller intressant nog för den och att den inte kommer tycka om mig, vilket man märker lätt. Men jag kämpar emot på mitt sätt, jag vågar uttrycka mig själv i min klädstil och jag är stark på ett sätt som inte dom är eftersom jag är självständig och inte måste ha en kompis med mig överallt. Jag ska försöka mig på kognitiv terapi som betyder att jag ska göra det jag inte vågar göra, svara och diskutera under en lektion och prata med dom jag inte pratat med förut. Men jag börjar med babysteg.
Jag hatar sån här utfrysning men jag vill inte konfrontera henne för hon älskar att bli kallad bitch och bete sig som en och om jag säger att jag inte gillar hur hon är mot mig så kommer hon att vara stolt över det. Trust me, jag känner henne. Vi är 17 år men dom har blivit fjortisar nu när dom gamla fjortisarna har slutat. Visst är det bra att dom vågar ta plats och säga sin åsikt, det är allas rätt, men dom har ingen rätt att behandla mig så som dom gör. Men jag har ju iaf C, så jag är aldrig ensam, men jag vill inte behöva va rädd för att hon är sjuk, för om hon är sjuk har jag ingen att va med och att vara ensam i skolan är det hemskaste som finns, det sitter kvar sen barndommen. Jag vågar inte prata med nån ny längre för jag e rädd att jag inte är rolig eller intressant nog för den och att den inte kommer tycka om mig, vilket man märker lätt. Men jag kämpar emot på mitt sätt, jag vågar uttrycka mig själv i min klädstil och jag är stark på ett sätt som inte dom är eftersom jag är självständig och inte måste ha en kompis med mig överallt. Jag ska försöka mig på kognitiv terapi som betyder att jag ska göra det jag inte vågar göra, svara och diskutera under en lektion och prata med dom jag inte pratat med förut. Men jag börjar med babysteg.
Kommentarer
Trackback